Min moster ville adoptera min lillasyster efter att våra föräldrar dog, bara för att få tag på pengarna — hon…

Jag hade ringt en person som Denise inte ens visste fanns.

Mammas advokat.

Hon hette Eleanor Shaw, och hennes namn stod på ett visitkort i den plånbok jag hade burit ut ur huset tillsammans med Vicky.

I tre månader hade kortet legat i en låda. Jag hade varit för upptagen med att överleva dagarna för att förstå varför mamma hade sparat det.

Men kvällen före förhandlingen ringde jag numret.

”Jag heter Michael Harris. Jag är Carolines son.”

Det blev tyst i andra änden.

Sedan sa Eleanor:

”Michael. Jag har försökt få kontakt med er.”

På morgonen satt hon bredvid mig utanför rättssalen.

Jag hade inte hunnit berätta allt för Vicky. Hon visste bara att en kvinna skulle hjälpa mig att förklara hur vi hade det.

Min syster höll hårt i min hand.

”Måste jag kalla moster för mamma?”

”Nej.”

”Även om hon blir arg?”

”Även då.”

Eleanor satte sig på huk framför henne.

”Du kommer att få prata med någon som vill höra hur du känner. Du behöver inte säga det du tror att vuxna vill höra.”

Vicky tittade på mig.

Jag nickade.

Hon släppte min hand först när hennes stödperson kom för att följa henne till ett annat rum.

Denise såg Eleanor och stannade mitt i steget.

”Vem är det här?”

”Min advokat.”

Hon skrattade till.

”Michael, du har knappt råd med hyran.”

Eleanor reste sig.

”God morgon. Vi tar frågorna under förhandlingen.”

Howard lade handen på Denises rygg och ledde henne vidare.

För första gången såg hennes leende ansträngt ut.

När förhandlingen började beskrev Denise mig som en godhjärtad men olämplig ung man.

Hon talade om mina två jobb, vår lilla lägenhet och universitetet jag inte längre gick på.

”Han behöver få vara ung”, sa hon. ”Vicky behöver stabilitet.”

Jag satt stilla medan hon pratade.

En del av det hon sa lät rimligt.