Min brudgum dök aldrig upp på vår bröllopsdag, och hans mamma skickade ett meddelande där hon krävde tillbaka sin familjs…

Hon grep hårdare om handväskan.

— Derrick är inte en dålig människa.

— Jag har inte sagt det, svarade jag.

— Han blev rädd.

— Då hade han kunnat prata med mig.

Hon öppnade munnen, men stängde den igen.

Jag tog upp tallriken.

— Vill du stanna och äta?

Hon såg förvånad ut.

— Efter det här?

— Jag bjöd in båda familjerna.

Hon tittade mot sina systrar längre bort i salen. En av dem vinkade försiktigt mot en tom stol.

— Jag vet inte.

Mormor June dök upp bredvid mig med sin käpp i ena handen och en servett i den andra.

— Maten är varm nu, sa hon. Grälet kan ni ta en annan dag.

Derricks mamma såg på henne.

— June, jag—

— Vill du ha potatis också?

Mormor hade redan tagit en slev.

För första gången den eftermiddagen såg jag Derricks mamma tappa orden.

— Lite, tack.

När hon hade fått sin tallrik gick hon till sina systrar.

Pappa stod kvar bredvid mig.

— Är du okej?

— Nej, sa jag.

Han nickade.

— Det tänkte jag väl.

— Men jag tror att jag behöver göra något annat än att stå stilla.

Han tog serveringsskeden ur min hand.

— Då dansar du med din mormor. Jag kan servera rostbiff.

Bandet hade börjat spela en långsam låt.

Mormor June satt fortfarande på sin stol när jag kom fram.

— Ska vi? frågade jag.

Hon såg på dansgolvet.

— Jag trodde aldrig att du skulle fråga.

Jag hjälpte henne upp. Hon lämnade käppen hos en släkting och tog mina händer.

Vi dansade långsamt, mest genom att vagga från sida till sida. Min klänning var för lång utan klackarna, och mormor trampade på fållen två gånger.

— Förlåt, sa hon.

— Det är bara tyg.

Hon tittade upp på mig.

— Och han är bara en pojke som inte kunde ta sig hit.

Då kom tårarna igen.

— Jag trodde att han ville gifta sig med mig.

Mormor höll mig närmare.

— Det trodde du för att han sa det. Du gjorde inget fel som trodde honom.

Vi stod kvar mitt på dansgolvet tills låten tog slut.

Senare på kvällen kom Derricks syster, Hannah, fram till mig.

Hon hade varit den som lämnat kuvertet i kyrkan.

— Jag är ledsen att jag kom till dig med det där, sa hon. Mamma bad mig, och jag visste inte vad jag annars skulle göra.

— Du behöver inte be om ursäkt för att du berättade vad hon ville.

— Jo. Jag borde ha sagt att det kunde vänta.

Hon höll en kaffekopp med båda händerna.

— Derrick ringde mig i går kväll. Han sa att han var nervös.

Jag såg på henne.

— Hur nervös?

— Han sa att han inte visste om han var redo att gifta sig. Jag sa att han måste prata med dig.

— Sa han att han tänkte lämna mig i kyrkan?

— Nej. Om jag hade trott det hade jag ringt dig.

Jag ville vara arg på henne. En del av mig var det.