Min brudgum dök aldrig upp på vår bröllopsdag, och hans mamma skickade ett meddelande där hon krävde tillbaka sin familjs…

— Jag önskar att du hade berättat att han ringde.

— Det gör jag också.

Hon satte ner koppen.

— Han bad mig att inte säga något. Jag tänkte att han skulle prata med dig själv.

— Det gjorde han inte.

— Nej.

Vi stod tysta en stund.

— Jag ska inte be dig att förstå honom, sa hon. Jag ville bara att du skulle veta vad jag visste.

När tårtan serverades gick jag själv fram till bordet där Derricks mamma satt.

— Vi ska skära upp den nu. Vill du ha en bit?

Hon såg på mig.

— Är det här när du kastar den i ansiktet på mig?

Jag blinkade.

— Nej.

Mormor, som satt bredvid henne, harklade sig.

— Det vore ett fruktansvärt slöseri med god tårta.

Derricks mamma skrattade till innan hon hann stoppa sig själv.

— Då tar jag gärna en liten bit, sa hon.

Jag ställde en tallrik framför henne.

Hon tittade på tårtan och sedan på mig.

— Jag borde inte ha skickat Hannah med kuvertet till kyrkan.

— Nej, det borde du inte.

— Jag var arg på Derrick. Och jag tänkte på allt vi hade lagt ut.

— Jag förstår att du ville veta vad som händer med pengarna. Men jag hade precis fått veta att han inte kom.

Hon nickade.

— Jag är ledsen.

— Tack.

Det var inte ett samtal som löste allt.

Men hon tog fram en servett, sköt sin handväska under stolen och åt sin tårta tillsammans med resten av gästerna.

Derrick ringde dagen därpå.

Jag satt vid köksbordet hos pappa. Min klänning hängde i hallen med en liten fläck av rostbiffssås nära fållen.

Jag lät telefonen ringa en stund innan jag svarade.

— Amy?

— Ja.

— Jag vet inte var jag ska börja.

— Du kunde börja med att berätta varför du inte kom.

Han var tyst.

— Jag fick panik.

— När?

— Jag har haft tvivel ett tag. Jag trodde att de skulle försvinna när dagen kom.

— Du kunde ha sagt det till mig.

— Jag ville inte såra dig.

Jag såg på pappa, som stod vid diskhon. Han gav mig en fråga med blicken. Jag skakade på huvudet; jag ville prata själv.

— Du lät mig stå i kyrkan och undra om något hade hänt dig, sa jag. Sedan skickade du din bror att berätta.

— Jag vet. Jag är ledsen.

— Varför svarade du inte när jag ringde?

— Jag visste inte vad jag skulle säga.

— Du hade kunnat säga sanningen.

Han drog efter andan.

— Jag tror inte att jag var redo att gifta mig. Jag borde ha sagt det tidigare.

— Ja.

— Kan vi ses?

Jag tittade mot hallen och klänningen som fortfarande väntade på att tas om hand.

— Inte i dag.

— Kommer du att prata med mig igen?

— Vi behöver gå igenom våra gemensamma bokningar och saker. Jag hör av mig när jag är redo att göra det.

En vecka senare träffades vi på ett kafé.

Jag tog med kuvertet med hans mammas siffror, våra bokningsbekräftelser och en anteckningsbok.