Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.
Han öppnade ett öga.
Jag satt kvar tills benet somnade.
Nästa kväll låg han bredvid min fot.
En vecka senare bredvid mitt ben.
Och en söndagsmorgon vaknade jag med något varmt och tungt mot sidan.
Romeo låg på sängen.
Inte vid fotänden.
Precis bredvid mig.
Jag log.
“Du vet att det finns gott om plats, va?”
Han började spinna.
Det var första gången jag hörde det.
Jag grät.
Över en spinnande katt.
Vid femtioett års ålder.
Om någon hade berättat det för mig ett halvår tidigare hade jag skrattat.
Men något hade hänt med lägenheten.
Eller kanske med mig.
Jag började komma hem tidigare.
Jag slutade frivilligt ta på mig alla extra arbetspass.
När någon frågade:
“Kan du stanna en timme till?”
började jag ibland svara:
“Nej, jag måste hem.”
“Har du planer?”
“Ja.”
Planen vägde knappt fyra kilo och sov ungefär sexton timmar om dagen.
Men det räknades.
Sedan, ungefär två månader efter adoptionen, ringde Maria från härbärget.
“Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här.”
Mitt hjärta sjönk.
“Är något fel?”
“Nej. Men vi blev kontaktade av en kvinna som heter Anna.”
Jag satte mig.
“Vem är det?”
“Hon arbetar på äldreboendet där Romeos tidigare ägare bor.”
Jag blev helt stilla.
“Hon lever alltså?”
“Ja.”
Jag hade aldrig frågat.
Jag hade bara hört att kvinnan hade placerats på äldreboende och att familjen lämnat Romeo på härbärget.
“Vad vill Anna?”
Maria tog ett andetag.
“Romeos ägare heter Ingrid. Hon frågar fortfarande efter honom.”
Jag tittade mot vardagsrummet.
Romeo låg i fönstret.
Solen föll över hans grå päls.
“Vet hon att familjen lämnade honom?”
“Det verkar inte så.”
“Vad har de sagt?”
“Att han har fått ett nytt hem.”
Jag kände något kallt i magen.
“Vilket är sant.”
“Ja.”
“Men?”
“Anna säger att Ingrid har ett fotografi av honom bredvid sängen. Hon frågar nästan varje vecka om någon kan ta med honom på besök.”
Jag visste inte vad jag skulle känna.
En del av mig blev rädd.
Det skäms jag nästan för att erkänna.
Tänk om Romeo såg henne och inte ville följa med mig hem?
Tänk om de plötsligt ville ha honom tillbaka?
Sedan tittade jag på den gamla katten i mitt fönster och insåg hur själviskt jag tänkte.
Det här handlade inte om vem han älskade mest.
“Kan vi besöka henne?”
Maria blev tyst.
“Menar du det?”
“Ja.”
Några dagar senare satte jag Romeo i transportburen.
Han hatade den.
Han klagade hela vägen till äldreboendet.
“Jag vet”, sa jag. “En stjärna. Fruktansvärd service. En av fem i betyg.”
När vi kom fram mötte Anna oss i entrén.
Hon var ungefär i min ålder.
“Tack för att du kom.”
“Vet Ingrid att vi är här?”
Anna skakade på huvudet.
“Jag ville inte lova något innan jag visste att ni faktiskt kunde komma.”
Hon ledde oss längs korridoren.
Jag hade Romeo i famnen.
Sedan stannade vi utanför ett rum.
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (6)