Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.
En äldre kvinna satt vid fönstret.
På bordet bredvid henne stod ett fotografi.
Romeo.
Yngre.
Blankare päls.
Men utan tvekan samma katt.
Anna knackade försiktigt.
“Ingrid? Du har besök.”
Kvinnan vände sig om.
Först tittade hon på mig.
Sedan på Romeo.
Jag kommer aldrig glömma hennes ansikte.
Hennes händer flög upp mot munnen.
“Romeo?”
Katten stelnade i mina armar.
Sedan kom ljudet.
Ett jamande.
Inte högt.
Men helt annorlunda än något jag tidigare hört från honom.
“Romeo!”
Jag satte ner honom.
Han stod stilla i kanske två sekunder.
Sedan gick han mot henne.
Inte sprang.
Han var för gammal för det.
Men så snabbt hans stela ben tillät.
Ingrid böjde sig fram.
Han reste framtassarna mot hennes knän.
Hon lyfte honom.
Och Romeo tryckte huvudet under hennes haka.
Ingrid grät.
Jag också.
Till och med Anna vände bort ansiktet och torkade ögonen.
“Min pojke”, viskade Ingrid.
“Min gamle pojke.”
Romeo spann så högt att jag hörde det från andra sidan rummet.
Jag satte mig.
Efter en stund tittade Ingrid på mig.
“Är det du som har honom?”
“Ja.”
Hon strök Romeo över ryggen.
“Är han snäll?”
Jag skrattade.
“Väldigt.”
“Äter han?”
“Som om varje måltid kan vara den sista.”
Hon log.
“Det har han alltid gjort.”
Sedan förändrades hennes ansikte.
“Min son sa att han inte kunde bo här.”
“Jag förstår.”
“Jag trodde att de skulle hitta någon i familjen.”
Jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag tänkte inte sitta där och göra hennes sista år tyngre genom att berätta exakt hur Romeo hade hamnat på härbärget.
Det viktiga var att han var trygg nu.
Ingrid höll honom länge.
Sedan tittade hon på mig.
“Får han sova i din säng?”
“Han bestämde det själv.”
Hon skrattade.
“Ja. Det låter som Romeo.”
När det var dags att gå hände det jag varit rädd för.
Jag tog fram transportburen.
Romeo satt fortfarande i Ingrids knä.
Mitt hjärta gjorde ont.
“Vi kommer tillbaka”, sa jag.
Jag visste inte om han förstod.
Ingrid kysste honom på huvudet.
Sedan sa hon något jag aldrig kommer glömma.
“Gå nu, Romeo.”
Hon pekade på mig.
“Du har någon som väntar på dig.”
Romeo tittade på henne.
Sedan på mig.
Och steg ner.
Han gick fram till mina fötter.
Jag böjde mig och lyfte honom.
Ingrid log genom tårarna.
“Han vet.”
“Vad?”
“Att du är hans person nu.”
Jag skakade på huvudet.
“Jag tror att han har plats för två.”
Hon log ännu större.
“Det har han.”
Efter det besökte vi Ingrid regelbundet.
Inte varje vecka.
Men så ofta det fungerade.
Jag skickade också fotografier.
Romeo i fönstret.
Romeo i soffan.
Romeo sovande ovanpå min rena tvätt.
Romeo med huvudet nästan nere i min kaffekopp.
Och något märkligt hände efter vårt första besök.
Han slutade sitta vid ytterdörren på nätterna.
Inte omedelbart.
Men gradvis.
Först bara några minuter.
Sedan gick flera kvällar utan att han väntade.
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (6)