Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.
Den första natten vaknade jag vid tvåtiden.
Jag visste först inte varför.
Lägenheten var helt mörk och jag låg stilla och lyssnade.
Sedan hörde jag det.
Ett svagt ljud från hallen.
Jag reste mig, tog på mig morgonrocken och gick ut.
Romeo satt framför ytterdörren.
Helt stilla.
Han tittade på den.
Inte på mig.
På dörren.
“Romeo?”
Ena örat rörde sig lite.
Jag satte mig på golvet bredvid honom.
“Väntar du fortfarande?”
Han svarade naturligtvis inte.
Jag lade handen på golvet mellan oss.
Efter några sekunder tittade han på den.
Sedan tillbaka på dörren.
Jag förstod plötsligt något som jag inte hade tänkt på när jag skrev under adoptionspapperen.
Jag hade tagit hem honom.
Men Romeo visste ännu inte att han var hemma.
För honom var jag bara ännu en människa.
Ännu ett rum.
Ännu en plats där han kanske skulle lämnas.
Jag satt där nästan en halvtimme.
Till slut reste sig Romeo.
Han gick inte till mig.
Han gick till mattan bredvid soffan, snurrade två gånger och lade sig.
Det kändes ändå som en seger.
Nästa morgon hittade jag honom framför dörren igen.
Och nästa kväll.
Och nästa.
Varje gång någon gick förbi i trapphuset lyfte han huvudet.
Om hissen stannade på min våning reste han sig.
Om en nyckel skrapade mot grannens dörr gick han fram till min.
Det gjorde ont att se.
Någonstans i hans gamla lilla huvud verkade fortfarande samma tanke leva:
Kanske är det hon.
Jag ringde härbärget.
“Är det normalt?”
Volontären, som hette Maria, blev tyst.
“Ja.”
“Han väntar hela tiden.”
“Jag vet.”
“På sin förra ägare?”
“Förmodligen.”
Jag satte mig vid köksbordet.
“Kommer han sluta?”
Maria svarade försiktigt.
“Förhoppningsvis behöver han inte sluta minnas henne.”
Jag blev tyst.
“Han behöver bara förstå att han inte behöver vänta ensam längre.”
Den meningen stannade kvar hos mig.
Så jag försökte inte få Romeo att glömma.
Jag flyttade inte bort honom från dörren.
Jag lockade honom inte därifrån med mat.
När han satt där satte jag mig ibland bredvid honom.
“Du får sakna henne”, brukade jag säga.
“Jag tänker inte konkurrera med henne.”
Det låter kanske löjligt att prata så med en katt.
Men jag tror att orden egentligen var lika mycket till mig själv.
Jag hade också förlorat människor.
Inte på samma sätt.
Men jag visste hur det var att försöka bygga ett nytt liv samtidigt som en del av en fortfarande stod och tittade mot en gammal dörr.
De första veckorna höll Romeo avstånd.
Han åt.
Han använde kattlådan.
Han sov.
Han accepterade att jag klappade honom.
Men han sökte nästan aldrig upp mig.
Sedan kom den första lilla förändringen.
Jag satt i soffan en kväll och tittade på en gammal film.
Plötsligt kände jag något mot foten.
Romeo.
Han hade lagt sig ovanpå min toffel.
Jag vågade knappt röra mig.
“Jaha”, viskade jag. “Är det här vårt nästa steg?”
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (6)