Vi träffades på college, två fattiga barn som delade på en kopp kaffe eftersom ingen av oss hade råd med…
Han drog fram ett skyddsfodral ur mappen.
Inuti låg ett gulnat papper, vikt på mitten.
— Originalet är ömtåligt. Du får gärna läsa kopian först.
Men jag kunde redan se handstilen.
Thomas brukade luta sina bokstäver åt höger, som om även orden hade bråttom någonstans.
Jag lade fingertopparna mot fodralet.
Sedan började jag läsa.
Ellie,
Jag vet inte om det här kommer fram.
En familj hjälper mig. Jag kan inte deras språk, och de kan inte mitt, men kvinnan håller vatten mot min mun som min mamma skulle ha gjort.
Bokstäverna längre ner var ojämnare.
Jag försöker tänka på vårt kafé. Bordet vid fönstret. Du sa alltid att jag tog den största halvan av kaffet.
Ett skratt kom ur mig, trasigt och oväntat.
Han hade gjort det.
Varenda gång.
Jag önskar att jag hade frågat dig innan jag åkte. Jag tänkte att jag behövde en riktig lön och en bättre ring först.
Jag pressade handen mot munnen.
Om jag inte kommer hem vill jag att du ska veta att jag ville gifta mig med dig. Inte någon gång i en avlägsen framtid. Så fort jag kunde.
De sista raderna fick mig att böja mig över pappret.
Men Ellie, om du får leva länge, så lev. Skaffa det där huset fullt av böcker. Öppna fönstren. Bjud hem människor.
Du behöver inte vänta för att bevisa att du älskar mig.
Jag läste den meningen igen.
Sedan en gång till.
Daniel sa ingenting medan jag grät.
Till slut frågade jag:
— Finns det mer?
Han nickade och visade ett fotografi av en liten nyckel.
En mässingsnyckel med en pappersetikett.
214.
Jag kände hur minnet slog till.
— Skåpet på ingenjörsinstitutionen.
— Universitetet har inte kvar skåpen, sa Daniel. Men mamma hittade en gammal låda bland deras föräldrars saker när hon började leta efter fotografier åt utredarna. Där låg innehållet som universitetet hade skickat hem efter att Thomas försvann.
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (0)