Vi träffades på college, två fattiga barn som delade på en kopp kaffe eftersom ingen av oss hade råd med…

Han tog fram en liten ask.

Ringen var enkel. En tunn guldring med en liten sten.

Inuti asken låg kvittot.

---

Datumet var veckan före hans avresa.

Jag höll asken mellan händerna.

I mer än femtio år hade jag undrat om jag mindes vår kärlek som större än den hade varit.

Nu låg hans avsikt framför mig, i en ask som blivit kvar bland gamla kursböcker.

---

Margaret väntade i ankomsthallen.

Jag kände inte igen henne förrän hon log.

Då var hon fjorton igen.

— Ellie, sa hon.

---

Vi höll om varandra länge.

Den eftermiddagen följde hon och Daniel med mig till minnesmärket.

Jag lade ner min vita ros.

Men fotografiet behöll jag.

---

Jag ville ta hem det.

Med handen mot Thomas namn berättade jag sådant jag aldrig brukat säga där. Om eleverna jag undervisat. Om Helen, min vän sedan trettio år. Om min systerdotters barn, som kallade mig mormor fast jag inte var det.

Jag hade levt mer än jag brukade erkänna.

Ändå fanns det plats för mer.

---

Några månader senare kom Margaret hem till mig på middag.

Daniel följde med, tillsammans med sin fru och deras två barn.

Den yngsta hittade fotografiet av Thomas och mig på bokhyllan.

— Är det där din pojkvän?

---

Jag såg på den unge mannen på bilden.

— Ja, sa jag. Det var det.

Efter maten öppnade jag fönstret eftersom rummet hade blivit varmt av alla människor.

Gardinen rörde sig i kvällsluften.

---

Från köket hördes Margaret skratta.

Jag rörde vid den lilla ringen som nu hängde på en kedja runt min hals, och gick tillbaka för att sätta på mer kaffe.

SLUT.