Vi träffades på college, två fattiga barn som delade på en kopp kaffe eftersom ingen av oss hade råd med…
DEL 2 – Brevet som aldrig kom fram
— Thomas var min morbror, sa mannen. Jag har med mig brevet han aldrig fick möjlighet att skicka till dig.
Jag såg på hans ansikte igen.
Det var inte samma ansikte. Nu kunde jag urskilja skillnaderna. Men ögonen, den sneda näsan och sättet han höll munnen när han försökte behärska sig …
— Margaret? viskade jag.
Han nickade.
Thomas lillasyster hade bara varit fjorton när han försvann. Jag mindes en flicka med tandställning som brukade stjäla pommes frites från våra tallrikar.
— Jag heter Daniel. Mamma har berättat om dig hela mitt liv.
Flygvärdinnan satte sig bredvid mig och lade en handduk över vattnet på golvet.
— Vi har gott om tid, sa hon.
Jag hade bara en fråga.
— Lever han?
Daniel satte sig på huk i gången, så att våra ögon kom i samma höjd.
— Nej, Eleanor. Jag är ledsen.
Jag slöt ögonen.
Trots alla år hade en liten del av mig fortfarande väntat på ett annat svar.
Daniel väntade tills jag tittade på honom igen.
— Men han dog inte när planet försvann. Vi vet mer nu.
Han tog fram en tunn dokumentmapp.
— Jag borde inte ha sagt så mycket i högtalaren. När jag förstod att du verkligen var ombord … Jag blev överväldigad. Förlåt.
Jag skakade svagt på huvudet.
— Berätta bara.
Han öppnade mappen.
Överst låg ett fotografi av en liten anteckningsbok med slitet omslag.
Jag kände igen den genast.
Jag hade köpt den i collegebokhandeln. På första sidan hade jag skrivit: Till alla ritningar du ännu inte har gjort.
Thomas hade skrattat och sagt att jag uppmuntrade hans sämsta vana: att rita flygplansvingar under litteraturföreläsningarna.
— Var hittade ni den?
— Hos en familj i Vietnam. Deras far tog hand om Thomas efter kraschen.
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (0)