Kraschen var så allvarlig att vi begravde honom i en sluten kista. Jag minns att jag stod bredvid hans mamma,…

Min fästman dog före vårt bröllop — tre månader senare såg hans mamma mig på ett annat bröllop och försökte genast gömma sig.

Adrian och jag skulle gifta oss den sommaren.

Vi hade redan bokat lokalen. 

 Jag hade valt min klänning. Vi hade bråkat om tårtsmaken och skrattat åt hur löjliga vi var.

Sedan, sex veckor före bröllopet, dödades Adrian i en bilolycka.

Kraschen var så allvarlig att vi begravde honom i en sluten kista.

Jag minns att jag stod bredvid hans mamma, Colleen, vid begravningen, höll hennes hand medan de sänkte Adrian i jorden.

Jag trodde att det var den värsta dagen i mitt liv.

Tre månader senare fick jag veta att jag hade fel.

Jag är florist.

Bröllop hade alltid varit mina favoritjobb. Efter att Adrian dog kunde jag inte ens titta på en brudbukett utan att tänka på den jag valt för mig själv.

Men till slut hade jag räkningar att betala.

Så tre månader efter hans begravning gick jag äntligen med på att börja ta bröllopsjobb igen.

Den morgonen ringde en annan florist jag ibland jobbade med och sjukanmälde sig och frågade om jag kunde täcka ett bröllop för henne.

Jag gick med på det.

Några timmar senare, när jag arrangerade blommor på en mottagningslokal jag aldrig hade arbetat på tidigare, såg jag en bekant kvinna nära ingången.

Colleen.

Jag höll nästan på att ropa på henne.

Då såg hon mig.

Hennes ansikte förändrades.

Hon vände sig genast bort och försvann ner en sidogång.

Det var konstigt.

Colleen och jag hade inte pratat mycket sedan Adrian dog, men varför skulle hon gömma sig för mig?

Jag följde efter henne.

“Colleen?”

Hon stannade.

I en sekund bara stirrade hon på mig.

“Meredith?”

Vad gör du här?

Hon såg nervös ut.

“Jag skulle kunna fråga dig samma sak.” Jag skulle kunna fråga dig samma sak.

“Jag jobbar.” Jag är floristen.

“Här?”

“Ja. Varför?

Innan hon hann svara, skyndade en bröllopskoordinator mot oss.

“Fru Parker, vi har letat överallt efter dig.” Brudgummen behöver sin mamma.

Jag stirrade på Colleen.

För en sekund förklarade det allt.

Adrian hade en äldre bror, Julian.

Självklart.

Detta måste vara hans bröllop.

Julian och jag hade alltid kommit bra överens.

Jag ska inte ljuga — det gjorde lite ont att han inte hade bjudit in mig.

Men efter Adrians död hade jag knappt pratat med hans familj.

Kanske trodde de att ett bröllop skulle vara för smärtsamt för mig.

Jag försökte att inte ta det personligt.

Då lade jag märke till corsagen på hennes handled.

Jag hade gjort det själv den morgonen.

Det var till brudgummens mor.

Colleen kastade en blick på mig, och följde sedan snabbt efter koordinatorn.

Jag sa till mig själv att det förklarade hennes konstiga beteende. Kanske hade hon helt enkelt känt sig obekväm med att se mig här.

Några minuter senare såg jag henne nära brudgummens rum.

Den här gången var jag nära att gå därifrån.

Självklart var hon där. Hennes son skulle gifta sig.

Hon såg sig omkring innan hon smög in.

Då hörde jag Colleens röst.

“Du måste skynda dig.” Ceremonin börjar om tjugo minuter.

En man svarade.

Jag stannade.

Det var inte Julians röst.

Något med det fick hela min kropp att bli kall.

Jag flyttade mig närmare dörren.

Genom den smala öppningen kunde jag se Colleen.

Då trädde mannen fram i sikte.

Min hand flög till min mun.

Adrian.

Levande.

Och han hade på sig samma kostym som han hade köpt till vårt bröllop.

Jag kunde inte röra mig.

“Ser allt okej ut?” frågade han.

Colleen justerade hans slips.

“Du ser perfekt ut.”

Adrian log.

Bra. Jag vill inte att något går fel idag.

Jag snubblade bakåt innan någon av dem kunde se mig.

Tre månader tidigare hade jag stått vid Adrians begravning och trott att jag aldrig skulle höra hans röst igen.

Nu var han vid liv.

Hans mamma visste.

Och de hade båda låtit mig sörja honom.

Jag vände mig om och sprang.

Jag hann knappt till toaletten innan tårarna kom.

Jag låste in mig och grät tills jag knappt kunde andas.

Min telefon började ringa.

Det var min assistent.

“Meredith?” Koordinatorn letar efter dig. De är på väg att börja.”

Jag tittade på mig själv i spegeln.

Mina ögon var svullna. Min mascara var förstörd.

“Meredith?” Är du okej?

“Nej.”

Vill du att jag ska ta över?

Jag tänkte på Adrian.

Levande. Leende.

Förbereda sig för ett bröllop medan jag hade tillbringat tre månader med att sörja honom.

“Nej.”

“Är du säker?”

Jag torkade ansiktet och plockade upp min floristbricka.

Och plötsligt visste jag exakt vad jag skulle göra härnäst — och hur jag skulle få Adrian att ångra vad han hade gjort mot mig. (Jag vet att du är nyfiken på nästa del, så var vänlig och ha tålamod och läs vidare i kommentarerna nedan. Tack för din förståelse för besväret. vänligen lämna en ‘JA’ kommentar nedan och ge oss en “Gilla” för att få hela berättelsen )

Vi kunde inte sluta tänka på den här. Tycker du om berättelser som denna? Berätta för oss — resten av berättelsen väntar på dig nedan