När domaren gick in i rättssalen ville min dotter inte ens titta på mig. Hon satt på andra sidan rummet…
DEL 2 – Mannen som kom in i rättssalen bar på hemligheten som mina barn aldrig hade fått veta
Dörren öppnades långsamt.
En lång man i sextioårsåldern kom in med en mörk portfölj under armen. Bakom honom gick en kvinna med sjukhusbricka och ytterligare en man i kostym.
Jag kände hur hela kroppen slappnade av.
Han hade kommit.
Susan stirrade först på mannen och sedan på mig.
”Vem är det där?”
Michael lutade sig mot sin advokat.
”Vad håller hon på med nu?”
Mannen gick fram till min advokat och räckte över portföljen.
Domaren höjde handen.
”Identifiera er.”
”Dr. Jonathan Reeves. Jag är specialist inom reproduktionsmedicin och har varit ansvarig för en del av fru Millers behandling.”
Michael gav ifrån sig ett kort, hånfullt skratt.
”Perfekt. Ännu en läkare hon har betalat.”
Domaren vände sig mot honom.
”Herr Miller, jag har redan varnat er.”
Sedan såg han på Dr. Reeves.
”Ni är här för att förklara barnets biologiska ursprung?”
”Ja.”
Han öppnade portföljen.
”Och för att rätta till ett missförstånd som verkar ha blivit centralt i den här processen.”
Susan reste sig nästan ur stolen.
”Är min pappa far till det där barnet?”
Dr. Reeves svarade inte henne.
Han tittade på domaren.
”Med rättens tillåtelse behöver jag börja betydligt tidigare än graviditeten.”
Domaren nickade.
Och då började en historia som mina barn aldrig hade hört.
Det började innan George dog
George och jag hade redan Susan och Michael när vi i början av 1970-talet började försöka få ytterligare ett barn.
Det gick inte som vi hoppats.
Jag fick två missfall.
Efter det började vi träffa läkare.
Reproduktionsmedicin var långt ifrån vad den är i dag, men under våra utredningar lämnades biologiskt material som en del av fertilitetsbedömningen.
Kort därefter förändrades allt.
George dog plötsligt.
Jag var trettiotre.
Susan var liten.
Michael ännu yngre.
Och alla planer George och jag hade haft försvann på några dagar.
”Vänta”, avbröt Susan. ”Vad har det här med Emily att göra?”
Jag såg på henne.
”Mer än du tror.”
Dr. Reeves fortsatte.
Gamla journaler hade bevarats genom den klinik och senare institution som tagit över delar av verksamheten. Men det betydde inte att någon bara kunde använda materialet hur som helst. Under årtiondena hade det funnits juridiska och tekniska frågor kring vad som fanns kvar, vad som fick bevaras och vad som över huvud taget kunde användas.
För ungefär fyra år sedan hade jag, efter att ha gått igenom gamla papper efter en flytt, hittat korrespondens från kliniken.
Det ledde till advokater.
Sedan till medicinska specialister.
Sedan till månader av kontroll av dokumentation, samtycken och laboratoriehistorik.
Jag hade inte bestämt mig för att få ett barn.
Inte då.
Jag ville först bara veta vad som fortfarande existerade.
Och det jag fick veta förändrade mitt liv.
Det fanns fortfarande kryokonserverat reproduktivt material som kunde knytas till George.
Susan satte handen över munnen.
Michael skakade på huvudet.
”Nej. Det där tror jag inte på.”
Dr. Reeves drog fram dokument.
”Det är därför jag är här med journalerna.”
Men det löste bara halva problemet
Jag var långt över den ålder då en naturlig graviditet var möjlig.
Det fanns ingen magisk behandling som gjorde min kropp ung igen.
Och det var aldrig fråga om att använda mina nästan åttio år gamla ägg.
Det som gjorde situationen möjlig var något mina barn aldrig hade känt till.
När jag var betydligt yngre hade biologiskt material från en tidigare fertilitetsbehandling bevarats. Det hade varit en komplicerad kedja av medicinska beslut och senare juridiska kontroller, och när jag långt senare började undersöka möjligheten att använda det återstående materialet krävdes omfattande medicinsk bedömning.
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (0)