Min farfar lämnade mig sin 80 hektar stora gård, men två år efter min skilsmässa tog min ex-man fortfarande ut…
— Det minns jag.
För ett ögonblick förändrades Kurts ansikte. Sedan tittade han tillbaka på mig.
— Amy, vi försöker inte ställa till något. Vi har betalat för hela säsongen.
— Till Brad, sa jag. Inte till mig.
— Han sa att brevet bara var något mellan er två.
Jag kände hur fingrarna spändes runt termosen.
— Det var ett besked om tillträdet till min mark. Jag menade varje ord.
Mike stod ett par steg bakom Kurt.
— Vi har jagat här i elva år.
— Jag vet.
— Jag hjälpte till att bygga tornet vid bäcken.
Jag såg mot skogsbrynet. Morfar och jag hade suttit där en gång och ätit smörgåsar, långt innan det fanns något torn.
— Det kan finnas praktiska saker att reda ut kring utrustningen, sa jag. Men ni har inte mitt tillstånd att jaga här i dag.
Russ, som dittills varit tyst, tittade på skylten vid grinden bakom dem.
— Brad sa att du skulle vara hemma, mumlade han.
Orden gjorde mig märkligt lugn.
De hade inte kommit för att fråga mig.
De hade räknat med att slippa.
Dale stod kvar bredvid stegen. Hans händer vilade stilla framför honom.
Ingen höjde rösten.
— Nu går vi tillbaka till grinden, sa jag.
Jag gick först.
Kurt, Mike och Russ följde efter. Dale stannade hos sina vänner, och jag var tacksam för att han förstod att jag inte behövde någon som talade åt mig.
Vid grinden tog Kurt fram telefonen.
— Jag ringer honom.
— Det får du göra när ni står på andra sidan.
Han såg ut som om han tänkte protestera.
Sedan gick han igenom öppningen.
De andra följde efter.
Jag drog igen grinden och satte fast kedjan. Mina händer darrade lite när jag förde låset genom länkarna, men jag lyckades på första försöket.
Kurt ringde.
Brad svarade nästan genast.
— Vi står här med Amy, sa Kurt. Hon släpper inte in oss.
Jag hörde min exmans röst genom telefonen.
— Ge henne luren.
Kurt sträckte fram den.
Jag skakade på huvudet.
— Sätt på högtalaren om du vill. Jag tar inte telefonen.
— Amy, vad håller du på med? frågade Brad.
— Jag följer det besked jag skickade till dig.
— Vi har alltid gjort så här.
— Vi är skilda. Du har inte längre rätt att fatta beslut om gården.
Han suckade, det där långa ljudet som förr brukade få mig att börja förklara mig.
— Jag trodde faktiskt att du kunde vara lite generös.
Jag såg ut över fältet, mot tre små orangea mössor vid skogsbrynet.
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (0)