Jag återvände för att tacka servitrisen – men filmen från övervakningskameran förändrade allt
Nu fanns plånboken varken på stolen eller under bordet.
— Är det något problem? frågade Sara.
Jag kände hur ansiktet blev varmt.
— Jag hittar inte min plånbok. Jag tror att jag kan ha glömt den hemma.
Min telefon hade nästan slut på batteri, och den bankapp jag sällan använde behövde en uppdatering innan jag kunde logga in.
Ju mer jag försökte ordna det, desto mer fumlig blev jag.
Ella slutade prata.
Max tittade mellan oss.
— Måste vi lämna tillbaka maten? frågade han.
Sara satte sig på huk bredvid bordet.
— Nej, vännen. Ni har redan ätit den.
Sedan såg hon på mig och log.
— Oroa dig inte. Kom förbi i morgon, så löser vi det.
Jag tackade henne flera gånger.
Hon avfärdade min oro med en liten handrörelse.
När vi gick därifrån sa Ella:
— Hon var snäll, mamma.
— Ja, sa jag. Det var hon verkligen.
Jag hittade inte plånboken hemma heller.
Efter att ha spärrat korten och vänt upp och ner på både soffan och väskan tog jag fram kontanter ur kuvertet där jag sparade till oväntade utgifter.
Nästa morgon gick jag tillbaka till restaurangen.
Jag ville betala notan och lämna en ordentlig dricks.
Men när jag frågade efter Sara förändrades Anders ansikte.
— Hon arbetar inte kvar här.
— Har hon slutat?
Han tvekade.
— Hon blev avskedad i går kväll.
Jag lade kontanterna på disken.
— Var det på grund av oss? Hon sa att jag kunde komma tillbaka i dag. Jag hade aldrig tänkt låta henne betala.
— Nej, sa han. Det handlade inte om att hon lät dig gå.
Han tittade mot den nästan tomma matsalen.
— Vänta här ett ögonblick.
Nu stod vi i det lilla kontoret bakom köket.
Anders startade filmen igen.
Sara gick från vårt bord till ett hörn bakom serveringsdisken. Där tog hon upp plånboken och öppnade den.
Klicka på knappen Fortsätt läsa nedan för att läsa vidare.
Kommentarer (0)